mystorieaboutjb

Jag såg att alla sprang fram och ställde sig runt henne och bara stod och glodde.
Det var en tant som ringde ambulansen och dom kom efter bara 5 minuter, jag stod helt stilla och bara kollade, varför just henne tänkte jag.

- Är det någon som känner den här tjejen?, sa en som jobbade på ambulansen.

- Jo jag, sa jag och gick fram till dom.

- Vi måste köra henne till sjukhuset ska du följa med?, sa han

Jag nickade och sedan hoppade vi in i skoter kälken och åkte ner till ambulansbilen vi hoppade in i den och dom satt på syrenerna och nu kände jag på mig att det här var allvarligt.

När vi kom fram till sjukhuset satt dom Sarah på en bår och körde henne i den långa korridoren och sedan in till ett rum.

Dom bad mig att sitta kvar utanför och vänta så skulle dom säga till sen hur det är,j ag tog upp min mobil och ringde mamma och berättade allt och hon och Sarah´s föräldrar skulle komma till sjukhuset så fort dom kunde.

Efter en halv timme ser jag att mamma och Sarah´s föräldrar kommer.

Dom satt sig breved mig och vi väntade.
Efter ett tag kom doktorn ut till oss och och sa att hon lever men hon ännu inte hade vaknat och hon hade fått en hjärnskakning och har skadat nacken.

Vi satt i flera timmar och väntade och sedan kom doktorn tillbaka igen.

- Hon har vaknat nu, men hon sa att hon ville träffa någon som hette Justin först.
Jag gick in till rummet och där låg hon i en säng, jag satt mig breved henne på en stol och kollade på henne.
- Hur är det? frågade jag.
- Sådär. Svarade hon. Det känns snurrigt och jag mår lite illa.
Vi pratade ett tag och jag förklarade vad som hade hänt för henne för hon minndes ingenting.
Efter vi pratat klart så kom hennes föräldrar och min mamma in i rummet.
Vi var på sjukhuset ända tills klockan 22.00 då besöks tiden var slut och vi vart tvugna att gå.
Sarah vart tvungen att stanna kvar på sjukhuset så vi åkte tillbaka till stugorna i skidstället.
När jag kom in genom dörren till stugan så slängde jag av mig mina skor och min jacka sedan gick jag in till mitt sovrum och slängde mig på sängen.
Jag tänkte på det som hade hänt och vad som hade kunnat hända.
Jag var glad att hon levde, men varför var det tvungen att hända? Skulle det här förstöra hela vår skidsemester, skulle jag inte kunna åka nå mer skidor med henne i backen?
Eller ännu värre så kanske dom vart tvugna att åka hem? och då visste jag aldrig mer om jag skulle se henne igen.
Det fick inte sluta så, jag skulle aldrig låta det hända.
Jag låg och tänkte enda tills klockan blev 23.00, då bestämde jag mig att sova, för då skulle det gå fortare tills jag fick träffa henne igen.
Jag släckte lampan och blundade.
Det hade aldrig varit så här svårt att somna för mig, aldrig någonsin.
Jag blundade och blundade, försökte att inte tänka på så mycket.
Men mina tankar kunde inte släppa henne, släppa den dära tjejen jag en gång hade träffat i Sverige, den dära vackra tjejen som hade blivit min OLLG, den där tjejen som jag hade hållit i handen medans vi såg på TV.
Den dära tjejen som allting kändes så bra med.
Tillslut så lyckades jag somna, och jag drömde att det var vi två, bara vi två...